Det uttrycket har väl flugit ut ur min mun mer än bara en gång måste jag väl säga. Det kändes som en sån där filosof dag idag när jag vaknade. Jag for iväg till skolan, som tur är så lyssnar jag alltid på musik när jag går nånstans, annars skulle jag nog grubbla mig vilse. Nu ligger jag och tänker i min onormalt sköna soffa på allt mellan himmel och jord. Ska våra liv gå ut på att stiga upp på morgonen, gå till skolan/jobbet, komma hem, laga mat, göra läxa och andra "viktiga" saker och sen sova, för att vakna och gå igenom samma procedur igen? Helgerna då? De ska ju egentligen vara en tid för vila efter veckans hårda skola, men att gå på stan, hitta på nåt på kvällen för att sedan ha ångest på söndagen för att börja om skolan igen är väl inte nåt att hurra för? (förutom den tiden på helgen när man har roligt med vänner). Jag vill inte tro att livet ska vara så förutsägbart, att vi ska vara barn, tonåring för att sedan bli vuxen för att kunna skaffa egna barn så att våra gener inte blir förlorade, sen blir våra barn vuxna så de får ta hand om oss när vi blir gammal och grå. Samtidigt så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt, jag vill vara ung och fortfarande känna barnet i mig så länge jag kan. Jag vill ha barn inom en snar framtid (min livmoder börjar klia så fort jag ser Luca, men jag väntar nog några år till), jag vill ha en utbildning så jag kan känna mig lugn inför min framtida ekonomi och sysselsättning. Det enda jag inte ser fram emot just nu är att bli gammal, känner att en liten ålderskris börjar nalkas. Jag har redan under mina 21 år i detta liv hunnit med mycket smärta, men även mycket lycka. Mín sjukdom har fått mig att växa upp i väldigt tidig ålder, har bara varit illa tvungen. Vad som också har fått mig att känna mig lite lillgammal, som jag i ordets rätta bemärkelse är, är att jag flyttade hemifrån när jag var 15. Mamma och pappa hjälpte mig på det bästa sättet de kunde, men jag bodde ändå tolv mil hemifrån. Det var ett stort steg att ta för en 15 årig, nyinsjuknad tjej. Jag tog det steget och är väldigt stolt att jag gjorde detta. Nu bor jag ensam i en lägenhet med mina två katter och har börjat förstå vad livet vill ha ut av mig. Jag kommer om två år vara färdigutbildad sjuksköterska och förhoppningsvis har jag då även en livskamrat vid min sida som är villlig att starta ett liv med mig, a girl can only hope. Livet för med sig mycket frågor som ibland inte går att besvara på bästa möjliga sätt. Jag uppskattar livet mer än vad jag gjorde för två månader sedan, då trodde jag att jag visste hur mitt liv skulle se ut, men under en natt så förändrades hela min livssyn. Jag stod ensam i en korsning och var tvungen att välja att gå den självömkande vägen eller den starka vägen. Jag valde den starka vägen, visst smiter jag ibland över på den andra vägen, men jag vet själv när det är dags att hoppa tillbaka igen. Jag har min familj och vänner och mina två barn (läs katter) och det är jag mer än nöjd med. Jag hoppas bara att mitt liv inte kommer att föra med sig mer smärta, iallafall under ett litet tag, för just nu har jag upplevt mer smärta och obehag än en 21 årig tjej borde ha hunnit med. Jag har inte hunnit med att vara ung, men banne mig, just nu är det min livsuppgift. Jag vet att livet för med sig både lycka och smärta. Jag brukar säga till mig själv: Vettu Wictoria, det löser sig, det gör det alltid. Och vet ni? Det gör det faktiskt. För er som är i ett vägskäl som jag just varit i, och fortfarande är i på vissa sätt, ta åt er av detta, det löser sig alltid. Livet är till för att leva, och det är vad jag ska se till att göra från och med....nu!

Ikväll ska jag äntligen få återförenas med Cicci som även varit i Mexico i två veckor.....jag är grön av avund!!
Och Cicci L, jag tänker på dig, det ska du veta.