Blev ändringar i mitt ack så strukturerade schema i veckan. Hann till jobbet kl 13 idag för att bli tillfrågad att jobba natt inatt och imorgon natt istället för dagsjobb både torsdag, fredag. Var inte sen på att säga ja då även dubbellön stod på schema för nattens timmar + att nattjobb är sweetelidoo!

Även lyckats komma igång med träningen igen, i veckan har två cxworks pass hunnits med vilket innebär att min mage känns som att den sprungit ett marathon självmant med kroppen släpandes efter...lr nåt. Lyckan i mitt lillhjärta när man är frisk nog från mr Chron att orka träna går inte att beskriva! Det é nice!

Längtar tills dessa två dagar är över och fredagen är kommen. Varför kan man fråga sig? Därför det innebär att min vapendragare Ellinor äntligen kommer hit på besök efter att ha varit frånvarande från Umeå sedan mitten på juni. Vi ska tillsammans göra Umeå osäkert med allt vad det innebär, men först ska vi va barnvakt åt dessa underbara småkillar!

Kvällen har spenderats tillsammans med kära vänner och ett födelsedagsbarn. Barnet i fråga har fyllt hela fyra år (i och för sig i onsdags), FYRA år! Jisses amalia, var tar tiden vägen?

Denna underbara lilla varelse har man följt sedan han låg i mamma Mathildas mage och var 8 veckor gammal (då de avslöjade för alla) och jag älskar honom mer och mer för var dag som går. Jag har haft turen att bo i samma hus som familjen Dahlin/ibarra i 5 hela år vilket medfört att man varit väldigt nära i Lucas och hans underbara lillebror Elios uppväxt (glömde jag berätta om min enorma kärlek för denna lilla undergosse oxå?). Behöver jag nämna tomrummet de lämnat nu när de flyttat till hus ute i Holmsund? Tur jag har ett eget rum i huset (Lucas bestämmelser).

Nä, nu ska jag försöka kravla mig ut Lucas sovande armar och joina de andra vuxna i sällskapet, ett glas vin med min kompanjon fröken Dahlin skulle avsluta en underbar kväll helt makalöst bra.

När vi skulle välja vem som skulle göra vilken rätt inför månadsmiddagen var jag inte sen att välja efterrätt. När jag tänker italiensk efterrätt går mina tankar direkt till tiramisu eller zabaglione. Efter mycket sökande efter en lätt dessert (5 rätters med dessert som sist, då vill jag inte slänga in en 4 våningstårta precis) landade det på en pannacotta vilket är väldigt enkelt att göra också om man väl bestämmer sig för det. Himmelskt god blev den och precis vad man orkade med efter vårt matmaraton.
Här kommer receptet. Viktigt att använda äkta vaniljstång istället för vaniljsocker eller vaniljextrakt, blir inte lika gott annars. För att göra det enkelt för mig valde jag att hälla min pannacotta i plastmuggar. Inte så snyggt men enkelt att transportera på cykeln. Jag tänker mig annars några snygga glas, kan gärna vara olika, så man kan se pannacottan.


Vaniljpannacotta med limemarinerade jordgubbar
Du behöver:
1 st vaniljstång
3 dl vispgrädde
2 dl mjölk
0.5 dl strösocker
3 st gelatinblad
0.5 l jordgubbar
2 msk socker
2 st limefrukter, rivet skal

Gör såhär:
1. Snitta vaniljstången på längden och skrapa ur fröna.
2. Koka upp grädde, mjölk, socker, vaniljstång och frön. Ställ kastrullen åt sidan och låt blandningen stå och dra i ca 30 minuter.
3. Blötlägg under tiden gelatinbladen i kallt vatten i ca 5 minuter. Ta upp och krama ur dem en aning och låt dem rinna av på hushållspapper.
4. Sila bort vaniljstången och koka upp grädden på nytt. Ta av kastrullen från värmen, lägg i gelatinbladen och rör tills de lösts upp.
5. Häll blandningen i 4 portionsformar, ca 8 cm i diameter. Låt svalna och ställ att stelna i kylskåp i ca 3 timmar.
6. Skölj, snoppa och skiva jordgubbarna. Rör samman limeskal och socker i en skål och blanda ner jordgubbarna. Låt stå i 15–30 minuter.
7. Lägg en sked med jordgubbar i varje pannacottaform och servera det som blir över i en skål vid sidan om. Eller doppa formarna hastigt i lite ljummet vatten och stjälp upp dem på dessertfat och dekorera med jordgubbarna runt om.

Nu när min kära vän Matilda varit så snäll och designat om min blogg känner jag ett sug av att göra ett nytt försök att bli en del av bloggvärlden åter igen...om jag lyckas är en annan femma.

I min fina vänskapskrets har vi startat en ny tradition, nämligen månadsmiddag - vilket helt enkelt innebär att vi samlas en gång i månaden och äter, äter och äter. Ikväll var en sådan kväll. Temat var italiensk afton. Innebörd: 5 rätters middag. Tur man tränat upp magaskinnet i sina dagar säger jag bara. Om jag hade fått punka på cykeln när jag skulle hem hade det inte varit någon fara, kunde ha rullat mig hem självmant efter den middan. Kul hade vi, god mat åt vi (uppenbarligen), vin drack vi och om en månad är det dags igen. Sjukt bra tradition om ni frågar mig, särskilt då vi alla jobbar olika tider på olika dagar och har svårt att hinna ses. Denna middag gör det möjligt för oss att iallafall samlas allihopa en gång i månaden.

Nåväl, nu ska jag försöka rulla mig i sängs och fortsätta jäsningsprocessen som pågår i min arma mage...varför slutar man inte äta när man tänker det första gången?

Litet bildhopplock från kvällen