Äntligen börjar det va lite varmare ute så man slipper cykla till jobbet med dunjackan såhär den 9:e maj. Men trots strålande solsken ligger jag hemma med förkylning och som ett brev på posten blir mr chron aggressiv.

Mr chron = min ständiga följeslagare i livet/ chrons sjukdom. Att leva med en kronisk sjukdom som inte syns utanpå är en daglig kamp, kanske särskilt när man har en svår variant som jag har. Igår, den 8:e maj var det 9 år sedan jag fick diagnosen och jag minns det som att det vore precis igår. Under nio år hinner man med ganska mycket i livet, under dessa nio år har jag upplevt smärta, opererats x flera, levt på sondnäring i omgångar, ätit 7000 olika mediciner, fått reumatisk värk, gjort hemskt många smärtsamma undersökningar och praktiskt taget bott på sjukhuset men samtidigt så har jag levt livet - mitt liv, inte livet som en sjuk individ utan livet som jag, wictoria. Jag har utbildat mig till sjuksköterska, fått mitt drömjobb på en barnavdelning där jag själv var patient, upplevt kärlek och sorg, åkt utomlands, flyttat hemifrån och från en stad till en annan, lärt känna mig själv och nya människor. Utan min familj och mina vänner hade jag nog inte orkat mig igenom allt och orkat komma ut på andra sidan med ännu mer styrka och livsglädje.
Vet ni vad? Jag älskar mitt liv och skulle inte vilja byta bort något i det, inte ens mr chron då den ryggsäcken gjort mig till den jag är idag och fortsätter påminna mig dagligen om att jag är stark och kan klara vad som helst!

Allt livet serverar en sker av en anledning och det är endast du själv som avgör hur du väljer att hanterar livets bjudmat.